Idk, jag vill bara skriva av mig. 

Jag blir nertryckt varje dag, jag blir sårad varje dag. Kommentarer, blickar. En ful sak och jag kan gråta hemma i timmar. Det är fan inte enkelt. 

Han finns alltid där, as well. Jag vågar inte erkänna det, men jag tror jag är helt totalt nerkärad. Och det orkar jag inte med, för han skulle aldrig kunna vilja ses med någon som mig. Jag skulle inte heller vilja synas med mig själv, herregud, om jag bara kunde skulle jag rymma ifrån mig själv. Det går inte en dag utan att jag hatar mig själv. Och en kommentar och allt kan brista. Dom som faktiskt kan få mig att må bättre är min mamma, Ajsa, Adelina, Sarah, Linnea, Louise, Evelina, Camilla, Simon, hela min 1D familj och självklart pojkarna. 

Jag kan inte sluta gråta, och det blir inte bättre när jag har sorgmusik i lurarna. Idk, jag vill bara bort, bort ifrån alla blickar, kommentarer och skratt. Ni förstår inte hur det känns...lämna mig ifred. Det har kommit till den punkten att jag viljat bort so badly att ja...ni vet. Det är för hemskt att skriva, men jag har tänkt tanken flera gånger, och dom flesta gångerna har det varit Linnea som stoppat mig, med ett enda sms. Vill bara att allt ska sluta.

Fy och blä, förlåt verkligen. Såhär var det inte tänkt att denna blogg skulle vara men jag skyller inget på er om ni slutar läsa totalt. I don't blame you. 

Och glöm inte frågestunden osv, idgas. Hej.